Så jag känner mig dystrare än vad jag gjorde innan. Jag saknar verkligen Micke. Det var bara timmar sen vi sågs sist, men jag saknar honom så.

Jag förstår inte hur jag kan känna såhär för någon. Jag har aldrig gjort det, och så bara hans blotta närvaro gör allt så enkelt för mig. Och när vi är ifrån varandra, då känns det verkligen i hjärtat.

Det är hans sätt, det han utstrålar, hur han är mot mig, det han får mig att känna. Jag utvecklas som person med honom. Och allting blir bara starkare och bättre med tiden.

Så att vara utan honom, det rent ut sagt suger. Därför ska det bli så underbart att flytta ihop med honom. Visst så kommer vi vara ifrån varandra när han jobbar (3 dagar i sträck). Men, det blir på ett annat sätt. Kanske, jag vet ju inte än. Men vi är på gång att skapa en framtid med varandra, och jag kan inte tänka mig någon annan, eller bättre att göra det tillsammans med.

Kanske är bra att vara ifrån varandra lite också. För jag inser då också vilka starka känslor jag har för honom, hur jävla säker jag är på honom. Och jag vill aldrig göra något som sårar honom.

Det här inlägget som egentligen skulle vara ett inlägg, om ja, kanske inte direkt någonting särskilt, resulterade i ett inlägg om mina känslor för min karl. Min nya kärlek. Min riktiga kärlek.

Meningar som kanske kommer ut lite osammanhängande. Men det här är inte allt jag känner. Känner så mycket mer.