Faaaaaan. Mina allergitabletter är slut. Jag funkar inte utan dom. Det är bara snor och nysningar hela tiden. Massa papper. Snyyyyyyyyyyyyyyt! Ungefär var femte minut.

Jag hade en dröm inatt som fortfarande sitter i. Kommer inte ihåg riktigt vad jag drömde. Jag vet iaf att jag hade en beaglevalp som jag hittat på ett sjukhus. Sen befann jag mig på ett slott vid havet och sen skulle jag på ett mission där jag skulle klättra upp för en brant backe genom att ta tag i stora rötter som växte tvärs över backen.

Och känslan sitter i från drömmen. Ungefär som ett molande långt in i bröstet.

Kanske är för att jag vaknade för en timme sen.

Men jag har gett upp. Det vart så jävla mycket strul med båda kurserna i början så jag hamnade efter. Och dom där kurserna är så intensiva. Så jag tappade lusten och motivationen direkt. Allt blev så jäkla jobbigt och stressande, och jag vart på så dåligt humör.

Inte för att det är bättre nu när jag gett upp.. Tänk vad bra för min självkänsla om jag fortfarande kämpat. Klarat det. Men jag tog den lätta vägen och sket i det.

Jag har inte ens berättat det för min familj, för jag inte vågar, för jag är rädd att jag kommer göra dom besvikna och dom kommer fråga mig varför jag har gett upp och massa sånt. Och då kommer jag må ännu sämre, för jag vet. Jag vet. Att jag borde ha kämpat. Och nu mår jag sämre än nånsin. Varför ger jag upp när det blir jobbigt?

Och Micke har jobbat sen igår morse, och kommer inte hem förrän imorgon. Jag hatar när han jobbar så där länge. Jag saknar han så mycket. Jag har vant mig så vid hans sällskap och sen så är man utan honom i tre dagar.

Förut när jag var singel förstod jag mig inte på dom som var så jäkla kärlekskranka och dom saknade varandra efter fem minuter när dom varit ifrån varandra.

Hmm, yeah well.. Nu förstår jag vad dom pratar om när jag själv har ett förhållande och är kär.

Jag vill ständigt ha Micke i min närhet, för han får mig att må bra. Allting blir så mycket starkare, färggladare när jag är med honom. Han är precis det jag har saknat under en lång tid. Den där pusselbiten som jag aldrig hittade.

Jag kan inte beskriva med ord hur glad jag är att han är min och jag är hans.

Tänk hur livet kan te sig ibland. När vi träffades för 3 år sen, kunde jag aldrig ana att det skulle bli vi två en vacker dag.